Jag kan se dig än idag komma gnäggandes och travandes upp till ledet på hagen då jag kommer och ska hämta dig för att gosa lite. Något jag kommer ihåg lite extra mycket är då jag kunde rida ut på dig helt själv utan någon som helst hjälp med uppstigningen eller något annat. Vi galopperade och myste till tusen i skogen med snön som yrde runt oss. Hade kunna vare ute hur länge som helst för just då var ALLT så bra!
Det var kärlek och tillit ifrån första början och det höll ända till slutet hur mycket du än kastade av mig. En dag tittade du mig riktigt sorgset i ögonen efter att ha kastat av mig ute på ridplanen på wången och verkligen bad om nånting. Kände dig så pass mycket att jag visste att nånting var fel och jag tänkte inte göra det mer eller utsätta dig för det mera så skickade hem dig och efter några dagar var du borta med vinden.
Jag skulle göra vad som helst för att få dig tillbaka frisk och kry så vi kunde fortsätta bygga på det vi hade börjat på och busa i snön och bada barbacka på somrarna.
Jag vet att där du är idag där mår du jätte bra och du slipper lida men för mig är du ända alltid med mig och stöttar mig då jag behöver dig.
Saknar dig lilla plutten min <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar